Byns silverskatt

SILVERSKATTEN I BJENBERG SOM FÖRSVANN OROSÅRET 1809

Slaget vid Hörnefors var ett slag under finska kriget den 5 juli 1809 mellan Ryssland och Sverige. Slaget utkämpades vid bron över Hörnån i Hörnefors i sydligaste Västerbotten. Ryssarna hade under generalmajor Pavel Sjuvalov intagit Umeå 22 mars. Framryckningen söderut från Umeå fortsatte i början på maj. Den 2 juli genomförde svenskarnas befälhavare för norra armen, överste Sandels, ett anfall norrut. Anfallet slogs tillbaka av ryssarna. Vid Hörnefors anföll därefter dessa Sandels eftertrupper som bestod av ett par svensk-finska kompanier under befäl av överstelöjtnant Joakim Zakarias Duncker från Savolaxbrigaden. De svenska trupperna genomförde försvarsstrid vid bron i Hörnefors samtidigt som den svenska försvarsställningen, vilken förberetts för att avvärja vidare rysk framryckning över Öreälven, sattes i beredskap. Ryssarna kringgick försvararna och nådde efter stora förluster fram till befästningarna längs Öreälven där man beslutade att avbryta framryckningen och vända åter till Umeå. Striderna vid Hörnefors var en rysk seger, men innebar att den ryska framryckningen stoppades och initiativet övergick till svensk sida. Ryssarna skulle komma att lämna Umeå under sommaren för att retirera norrut, förföljda av två svenska arméer under överste Sandels och general Cronstedt samt den svenska skärgårdsflottan. I slaget stupade Duncker och den ryske kavallerichefen överste Aerekof. De båda befälhavarna ligger i delad grav med monument vid Umeå stads kyrka.

Sommaren 1809 var en orolig tid för Umebygden. Den ryska invasionsarmén befann sig då i dessa trakter och kringströvande soldater gjorde tillvaron osäker. Visserligen synes det högre ryska befälet ha sökt vidmakthålla ordning och disciplin, men i byar som lågo på något avstånd från staberna plundrade ryssarna vad de kunde komma åt. Därför började befolkningen gömma allt av värde och mången bonde tog med familj och kreatur sin tillflykt till skogstrakterna.

Den 5 juli hördes i Bjenberg kanonaden från slaget vid Hörneå och snart kom underrättelsen om att svenskarna givit vika och dragit söderut. Då blev det oroligt i byn. Föregångsmannen Jon Andersson beslöt lämna byn och flytta till sin dotter i Hallen. En som hade skäl att känna oro var bonden Johan Olofsson i Bjenberg. I sin stolpebod förvarade han inte bara sina egna värdefulla tillhörigheter utan även det arvegods han satt att förvalta åt avlidne Jon Jonssons omyndiga dotter. Jon Jonsson hade varit en rik bonde och i boden fanns både pengar och silversaker.

När som helst kunde ryssarna komma till byn. Johan Olofsson skyndade sig att ta fram ett järnbeslaget träskrin, som mätte omkring en halv aln i fyrkant. Däri lade han ner Jon Jonssons efterlämnade arvegods. Dyrbarast var en silverpokal om 32 lods vikt. Vidare lade han ner en mindre silverbägare, tvenne inuti förgyllda silverkalkar och fem matskedar av silver. I silvermynt och riksgäldssedlar nedlade han sammanlagt 385 riksdaler banco och dessutom en del kopparmynt. Av egna tillhörigheter lade han i skrinet en guldring och 96 riksdaler.

Skrinet låstes ordentligt och lades i en stadig träkista. I träkistan lades dessutom familjens bästa kläder, några kopparplåtar och en del andra saker, som han inte ville mista. Även kistan låstes med ett stadigt lås.

För att gömma kistan grävde Olofsson med hjälp av sin dräng en grop utanför dörren till ladugårdens gödselrum. Sedan kistan satts ned på botten grävdes gropen igen. I gödselrummet brukade gårdens kor stå bundna om nätterna under sommaren. Den gödsel som fraktades ut därifrån lades i en hög över det ställe där kistan grävts ned. Johan Olofsson kände sig därefter ganska säker om att kistan var i gott förvar trots att en rysk truppstyrka kort därefter förlades till byn.

En dag i augusti upptäcktes emellertid att gropen var uppgrävd och kistan borttagen. Eftersom den var stor och tung kunde den inte ha forslats långt. Efter något sökande hittades den också igen en bit in i skogen. Låset var uppbrutet och innehållet borta.

På toppen av ett litet berg inte långt från gården fanns en rysk postering om tre man. Olofsson misstänkte att dessa under natten grävt upp och stulit kistan, varför han begav sig till byn och framförde sina klagomål och misstankar. Denne lät genast hämta de tre utposterade soldaterna och förhörde dem. Dessa berättade att två av dem gått ner från berget till det ställe kistan hittats och där tagit tillvara några klädespersedlar och kopparmynt. De förnekade envist att de grävt upp kistan eller stulit något mera trots att den ryske officeren lät piska dem hårt för att framtvinga en bekännelse. De påstodo att de från berget sett kistan bli uppgrävd av en "musjika" såsom de brukade benämna bönder. Denne "musjika" beskrevs vara liten till växten och ha vitt hår. Han hade fått hjälp av en annan person i bondekläder. Dessa hade sedan hjälpts åt att bära kistan bort till skogen och därvid ofta sett sig omkring som om de fruktat åsyna vittnen. Från skogen hördes därpå hugg och slag och soldaterna skyndade sig dit för att se vad som var å färde. Innan de kommit fram till stället hunno dock båda männen springande försvinna i skogen.

Soldaterna hann dock se att den vithårige mannen hade ett skrin under armen. Något mera gick tills vidare inte att få reda på och en vecka senare bröt ryssarna plötsligt upp från byn för att följa armen som nu retirerade norrut.

Förlusten var säkerligen stor för Olofsson. Inte nog med att han själv förlorat åtskilligt; han var även ansvarig för det arvegods han förvaltade åt Jon Jonssons dotter. Till en början var man nog allmänt övertygad om att även denna stöld liksom så många andra plundringar begåtts av ryska marodörer.

Så förgingo sex år men sommaren 1815 talades åter i gårdarna om den märkliga stölden. Sålunda viskades bland annat att föregångsmannen Isak Isaksson i Brattfors en gång i upprymt tillstånd sagt till några grannar att han nog visste var det stulna silvret fanns. Även Johan Olofsson fick höra detta rykte och instämde Isaksson till 1815 års höstting att redogöra för vad han visste. Nu förnekade Isaksson dock all kunskap i denna sak och tog även detta på sin ed. Det syntes därefter omöjligt att vinna någon klarhet om hur stölden tillgått.

Våren 1817 inropade bonden Anders Persson i Nyåker en vacker silverpokal på auktion i Lögdeå. Några som kommo för att beundra den påstod att den liknade den pokal som Johan Olofsson förlorat sommaren 1809. Så småningom fick Olofsson höra talas om detta. Han for då till Nyåker och besåg pokalen, som han trodde sig säkert känna igen. Persson omtalade att han inropat pokalen på auktion efter Isak Isaksson i Lögdeå. Denne Isaksson var son till den ovan omnämnde Isak Isaksson i Brattfors.

Olofsson anmälde sin upptäckt till länsman Linderot, som vid sina efterforskningar fann att vid samma auktion försålts en förgylld silverkalk, vilken Johan Olofsson igenkände som tillhörande det arvegods han satt att förvalta.

Efter länsmannens utredning instämdes som misstänkta för stölden, såväl Isak Isaksson i Lögdeå som hans broder Per Isaksson i Brattfors. Det urtima tinget tog sin början den 2 juli 1818. På rättens bord stodo då både pokalen och kalken. Pokalen beskrives vara ciselerad och inuti förgylld och den var även försedd med en förgylld kant. Foten var utförd i drivet arbete.

Först hördes Isak Isaksson, som berättade att den uppvisade pokalen försålts på auktion efter hans avlidna hustru. Hon hade själv inköpt den under en resa till Stockholm. Däremot förnekade han att kalken, som var märkt med tvenne I och ett S, blivit försåld på auktionen. Stölden i Bjenberg försäkrade han sig icke ha någon som helst kännedom om.

Många vittnen hördes. Flera jävades på grund av sin släktskap med de anklagade, men de övriga fingo avlägga ed och vittna.

Första vittnet var bonden Per Jonsson, tidigare bosatt i Bjenberg. Han berättade att han tidigt en morgon, 4 eller 5 dagar efter stölden, fått besök av svaranden Per Isaksson, som då tjänade dräng hos sin morbror Matts Jonsson i Bjenberg. Per ville att vittnet skulle följa honom till Brattfors, där han ville besöka sina föräldrar.

Vittnet hade gått med härpå, eftersom han gärna ville träffa sin dräng, som av rädsla för ryssarna farit till Brattfors.

Strax efter det att de lämnat Bjenberg hade Per Isaksson bett vittnet gå förut. Själv hade han försvunnit i skogen, men senare hunnit ifatt vittnet. Han hade då haft något tjockt i sin barmficka. Vid ett uppehåll intill Mullsjö hade vittnet sett att föremålet i fickan var en plånbok. Per Isaksson hade då tagit fram den och öppnat den, varvid vittnet kunnat se att den var uppdelad i tre rum, alla fulla med sedlar. På vittnets fråga varifrån alla dessa pengar kommit, hade han fått det svaret att plånboken inte innehöll några pengar utan endast hemmanspapper. I Hallen hade båda varit inne i den gård där Per Isakssons syster Greta tjänte piga. Syskonen hade en stund gått in i kammaren, och när de åter kommo ut i köket till de andra, var Pers barmficka tom. På hemvägen hade Per Isaksson också omtalat att han lämnat plånboken till sin syster.

Vittnet berättade även att han ett par veckor efter slaget vid Hörneå, en morgon upptäckt tvenne kornsäckar, som stodo vid väggen till Jon Anderssons då övergivna boningshus. Han hade gått dit för att se vad som var å färde och fått höra något buller från den strax intill belägna stolpeboden. Han gick då dit och såg att en yxa stod vid bron och att dörren var uppbruten. Inne i boden stodo Per Isaksson och landbonden Per Johansson bredvid en säck, som var fylld med omkring 6 skäl blandsäd. Vittnet hade då frågat vad de hade att göra i Jon Anderssons bod och hur de kommit in. Härtill hade de svarat att de hade i uppdrag att taga till vara Jon Anderssons spannmål.

Vittnet anmärkte att om Jon själv anmodat dem därom skulle de väl inte behövt bryta upp dörren, men Per Isaksson sade då att dörren under natten brutits upp av ryssarna. Per hade dock medgivit att yxan vid bron tillhörde honom. Därefter hade en kornsäck gömts i Jon Anderssons humlegård och de båda andra fyllda säckarna hade Per Isaksson och Per Johansson tagit på ryggen och burit nedåt dalen uppenbarligen i avsikt att gömma dem för ryssarna. Vittnet hade senare omtalat denna händelse för Jon Anderssons måg, men då denna en gång frågat vederbörande vad rättigheter de tagit sig i stolpeboden hade de förnekat att de någonsin varit där. Huruvida Jon Andersson själv fått reda på händelsen före sin död kunde vittnet icke lämna något besked.

Svaranden Per Isaksson kallades därpå inför rätten och tillfrågades om den plånbok vittnet omtalat. Per kunde till en början ej alls påminna sig den omvittnade resan till Brattfors, men påmind om uppehållet i Mullsjö, klarnade hans minne. Han förnekade dock att han haft någon större penningsumma med sig eller lämnat plånboken till sin syster.

Beträffande borttagandet av spannmålssäckarna från Jon Anderssons stolpebod medgav han att han burit en kornsäck ut i skogen och gömt den i en skogsbacke. Därifrån hade den dock bortstulits av ryssarna och inte kunnat tillrättaskaffas. Han ansåg att åtgärden borde förklaras av den rättighet var och en under denna tid tillägnat sig att bärga undan ryssarna allt som var av värde.

Nästa vittne, Erik Persson, berättade att han en gång i sin ungdom åtföljt avlidne Jon Jonsson i Bjenberg till marknaden i Nordmaling, då denne av en guldsmed från Härnösand inköpt den silverkalk som sedermera bortstulits. Denna kalk hade haft samma utseende som den som nu stod på rättens bord ehuru den ej varit bucklig och medfaren som denna utan ny och fin. Dessutom ansåg sig vittnet ej kunna förtiga att han i går på resan till tinget av Per Isakssons svåger Josef Larsson fått veta att Larssons hustru en tid förvarat det gods som stulits i Bjenberg.

Med anledning av detta vittnesmål framkallades genast Josef Larsson och tillspordes om sitt yttrande. Larsson anförde att han endast pratat hit och dit och trodde sig inte hava sagt att hustrun förvarat något stulet gods utan endast omtalat rykten som varit i farten.

Vittnet Maria Samuelsdotter berättade att hon växt upp tillsammans med Jon Jonssons i Bjenberg avlidna hustru Brita Stina. Hon kunde med visshet igenkänna den framställda silverpokalen som den, vilken Brita Stina fått av sina föräldrar när hon stod brud och vilken sedan bortstulits. Pokalen hade av Brita Stinas fader inköps från rådman Granström i Umeå. Vittnet kände väl till pokalens utseende och falcon eftersom hon ofta varit i Brita Stinas hem och även en gång lånat pokalen till sin dotters bröllop. På pokalen hade funnits anbragta begynnelsebokstäverna i Brita Stinas moders namn, men dessa bokstäver voro nu alldeles utplånade.

Sakris Jonsson berättade att han varit bjuden till Isak Isaksson i Lögdeå en julhelg för tre eller fyra år sedan. Isaks hustru hade då bjudit dricka ur en stor silverpokal. På grund av de rykten som redan då voro i svang hade han frågat henne, var hon bekommit denna vackra pokal. Hon hade då berättat att hon köpt den sommaren förut på sin resa till Stockholm. Pokalen hade sålts av en bonde som kommit till torgs med sina varor. Jonsson kunde inte säkert säga om den nu framvisade pokalen var den samma som han sett i Lögdeå, eftersom det varit skumt om kvällen.

Av sista vittnesmålet framgick att Isak Isakssons hustru en gång visat den stora pokalen för sin tjänsteflicka och då berättat att hennes man bekommit den av sin broder Per i utlösen på fädershemmanet i Brattfors. Häradsrätten hörde även en syster till Isak Isakssons avlidna hustru och även hon hade vid ett tillfälle fått den upplysningen att pokalen erhållits i hemmanlösen.

Eftersom det genom vittnesmålen klarlagts att den stulna pokalen befunnit sig i Isak Isakssons hus sökte rätten förmå honom att omtala hur den kommit i hans ägo. Sedan han noga upplysts om att han genom att dölja sanningen och rätta förhållandet lätt skulle kunna drabbas av svårare ansvar, erkände han äntligen att han erhållit pokalen jämte en del annat silver av sin broder Per i avräkning på hemmansutlösen.

Det hade tillgått så att en dag om sommaren 1809 hade Per Isaksson kommit och omtalat att han hade ett skrin med silver, som var gömt på ett ställe i åbacken vid Hörneå älv, och han hade tillsagt Isak Isaksson att gå dit och taga så mycket silver, som han ansåg svarade mot hemmanslösen för hemmanet i Brattfors. Isak hade då begivit sig dit, hittat skrinet, som var olåst, och därifrån tagit pokalen, en kalk och två silverskedar. Däremot hade han lämnat kvar några andra silverkärl och skedar.

Efter Isaks bekännelse fann Per sin ställning ohållbar och erkände sin andel i brottet. Han förnekade dock att stölden skett med hans vetskap eller handaverkan.

Enligt Per Isakssons berättelse skulle stölden ha tillgått så att några ryssar upptäckt gömstället, grävt upp kistan och stulit vad som där fanns utom det lilla skrinet med inneliggande silver, vilket de skulle ha överlämnat till Pers husbonde, Matts Jonsson. Denne hade anförtrott sig åt Per och tillsammans hade de begivit sig till en bergkläpp öster om byn, där skrinet var gömt i en bergskreva. Där hade de delat sedlarna, varvid Per fått 4.500 daler på sin lott. Sedan Per låtit sin broder ta en del av silverföremålen hade Matts Jonsson tagit hand om skrinet med kvarvarande föremål samt alla silverpengarna. Matts Jonsson hade varit smed och han skulle smälta ner silvret vid lämpligt tillfälle och lämna hälften till Per. I avvaktan härpå hade han gömt skrinet ute i skogen. Någon tid senare hade Matts Jonsson avlidit utan att varken för Per eller för sin hustru omtalat gömstället.

Johan Olofsson undrade vart guldringen och kopparmynten tagit vägen, men Per Isaksson hade ej sett till dessa. Då dessa saker legat i ett lönnfack var det förklarligt att de ej upptäckts.

Olofsson påpekade också att de ryska soldaternas beskrivning på den lille vithårige mannen, som grävde upp kistan, stämde mycket bra in på Matts Jonsson. Nu erinrade han sig också att medan han höll på att gräva ner kistan hade Matts Jonsson gått förbi på något avstånd och säkerligen gissat sig till vad han höll på med. Det syntes då troligt att Matts Jonsson som medhjälpare haft sin dräng och släkting Per Isaksson.

Häradsrätten fann det ej styrkt att Per Isaksson deltagit i uppgrävandet av kistan och uppbrytandet av låsen. Han undgick därför livsstraff. Genom att han varit och delat stöldgodset ansågs han dock skyldig till enkel stöld och dömdes att böta tre gånger det stulna värdet. Om böterna ej kunde betalas, skulle han i stället straffas med 40 par spö, tre slag av paret.

Isak Isaksson dömdes att böta tre gånger värdet av det silver han tagit ur skrinet. Om han ej kunde göra detta skulle han lida 28 dagars fängelse på vatten och bröd.

Gemensamt skulle bröderna ersätta Johan Olofsson för den skada och de förluster han lidit. Vidare skulle de stånda en söndag upp enbar kyrkoplikt.

Beträffande anklagelsen för spannmålsstölden ur Jon Anderssons stolpebod friades de anklagade. Rätten ansåg det ej styrkt att de handlat i brottslig avsikt.

Domen fälldes nio år efter stölden. Då hade rätt mycket av omständigheterna kommit i dagen, men fortfarande var mycket dunkelt. Det lilla skrinet med alla silverpengarna och återstoden av silversakerna ligger kanske fortfarande kvar i sitt gömställe i trakten.