Nästan 400 år gamla mynt hittades i Bjännberg

Bjännberg är en by som bebotts sedan flera hundra år.

Byn redovisas  redan i 1543 års jordebok för Västerbotten. Bostadshuset på Bjännberg 3:19 exempelvis byggdes i slutet av 1700-talet av Jon Jonsson (född 1762) som var gift med Stina Andersdotter från Mullsjö (född 1769). Jon Jonsson var förövrigt far till Anna Maria Jonsdotter vars arvegods försvann i juni 1809 vid tiden för slaget om Hörnefors.

*** Bjännberg 3:19 förvandlades 1937 till en ändamålsenlig och lättuppvärmd villa av typen egnahem eller småbrukarbostad. Under arbetets gång påträffades två mynt, som avsiktligt hade placerats i den äldre byggnadens stomme i samband med uppförandet. Mynten låg på gavelröstenas översta stock, direkt under kroppåsen. Det ena myntet var av koppar och det andra av silver. Numera finns tyvärr endast silvermyntet i behåll - en ettöring präglad i den svenska besittningen Reval (idag Tallin) under drottning Kristinas tid.

Det första fotografiet av byggnaden till höger är taget två år före ombyggnaden och visar det bristfälligt underhållna boningshus med planlösning av typ parstuga med framkammare. Entrén i ena gaveln är uppenbarligen sekundär. Helt oväntat är taket brutet och således inte ett vanligt sadeltak. Detta var inte något lantmätaren fann anledning att särskilt notera i den beskrivning över byggnaden som upprättades 1888 i samband med laga skiftet. Gården ägdes då av sonsonen Jon (Jonas) Olofsson. Beskrivningen lyder: "Mangårdsbyggnad af timmer på fot af sten under spåntak, brädfodrad, 20 meter lång, 7,1 meter bred, 3,8 meter hög, innehållande, förutom förstuga, kök med köksspis, sal och 3 kamrar med eldstäder. I godt skick". Av beskrivningen framgår således att byggnaden hade dubbla framkammare, vilket även kan uttydas av fotografiet.  

Gårdens byggnader utgjordes i övrigt av flygelbyggnad, bod, bod med underliggande stenkällare, ladugårdsbyggnad, två foderlador, åttkantig tröskloge, hässja om åtta led, badstuga, sommarfähus och timrad brunn, alltså det karakteristiska och rikhaltiga byggnadsbeståndet på en större gård i en jordbruksbygd i det västerbottniska kustlandet. Det märkliga med boningshuset är som sagt dess brutna tak. Sådana, och då främst formen där taket också är valmat åt gavlarna - mansardtaket - lanserades inom högreståndsarkitekturen på det centralsvenska området i förra hälften av 1700-talet och blev populära vid århundradets mitt. Snart kom bruten takform till utförande också på herrgårdar och boställen, vilket bidrog till företeelsens vidare spridning på landsbygden.

Enligt 1752 års militära boställsförordning, med typritningar uppgjorda av överintendenten Carl Hårleman, gällde brutna tak för officersboställen. Vid övergången till 1800- talet förekom sådana tak även hos allmogen. Det brutna taket vann spridning också till Västerbottens kustland. Inte oväntat finns nedslag härav på boställen samt i bruks- och stadsmiljö. Invånarna i Bjännberg kom i kontakt med sådana takformer i samband med sina ärenden till såväl socknens kyrkliga centrum på Backen som till Umeå stad eller det Bjännberg närbelägnajärnbruket i Hörnefors, anlagt 1775. Redan i början av 1800-talet förekom i bruksbebyggelsen till och med arbetarbostäder under brutet tak, täckt med bräder. Bland andra tidiga exempel på byggnader med denna takform kan nämnas det 1791 uppförda kronomagasinet i Umeå stad. För övrigt hade flera av stadens borgargårdar enkelt brutet tak eller brutet tak med valmat övre takfall, vilket även gällde det 1785 uppförda länslasarettet, där taktäckningsmaterialet först utgjordes av bräder. Dessa ersattes med taktegel redan en bit in på 1800-talet (Eriksson 1975). 

Genom att boningshuset i Bjännberg hade brutet tak kan man således dra slutsatsen att myntet med präglingsåret 1651 inte placerats under kroppåsen för att dokumentera tidpunkten för byggnadens tillkomst. Det är annars vanligt att mynt och medaljer lagts ner i samband med byggnadsverks grundläggning just i det syftet. Det är en sedvänja som iakttagits i officiella sammanhang i det svenska samhället åtminstone sedan början av 1700-talet och som även haft sin folkliga tillämpning. Mynten under kroppåsen i Bjännberg kan förmodligen istället förstås utifrån bruket att vid uppförandet av nya mangårds- och ladugårdsbyggnader placera mynt på fundamentets hörnstenar för s.k. tomtebolycka.

Det var naturligtvis med viss förvåning som det konstaterades att det lilla silvermyntet från Bjännberg ursprungligen kommer från en svensk besittning på andra sidan Östersjön, från Estland med huvudorten Reval (nuv. Tallinn). En förklaring till detta kan vara att myntningen i Reval skedde i enlighet med rikssvensk myntfot och att revalskt mynt även var gångbart i Sverige. Myntet från Bjännberg på den västerbottniska landsbygden utgör i likhet med vissa andra svenska fynd av revalska ören belägg för sådan cirkulation. Det ökade handelsutbytet mellan Sverige och Reval under den aktuella tiden kom emellertid främst att påverka den i Estland cirkulerande myntmassan, som uppvisade ett betydande inslag av svenska mynt.

Främsta exportartikeln från Reval var den baltiska säden. Denna ägnades ett ständigt ökande intresse från svensk sida, speciellt under missväxtår i Sverige och Finland, men i lika mån för proviantering av stormaktstidens krigshärar. Inte ens under fredstid och med normalt skördeutfall kunde Sveriges egen sädesproduktion täcka behoven. Industrialisering och stadssamhällets tillväxt ställde nya krav på livsmedelsförsörjningen. Från Reval infördes även kött, fisk, smör, lädervaror och pälsverk. Lin och hampa åtgick i stora kvantiteter i den expanderande svenska varvsindustrin. Importen betalades främst med järn, stål och koppar, såväl i form av råmaterial som färdiga produkter. Speciellt i samband med missväxtårens omfattande köp av säd kunde det bli nödvändigt att även leverera myntad koppar, varvid rundmynt hanterades i kvantiteten tunnor och plåtmynt i viktenheten skeppund. Svenska staten betraktade emellertid sådan hantering med kopparmynt som olaglig och vidtog motåtgärder. Syftet med kopparmyntningen var att bibehålla en hög prisnivå på metallen. Varuutbytet med Reval skedde i största utsträckning över Stockholm. Just missväxtårens omfattande handel med säd bedrevs emellertid även via i stort sett samtliga övriga städer vid den svenska östersjökusten. All handel med kuststäderna norr om Stockholm var genom särskilda restriktioner, det Bottniska handelstvånget, tillförsäkrad huvudstaden. Detta hade borgarna i de berörda städerna svårt att acceptera, varför det också företogs lättnader i restriktionerna. År 1660 blev det tillåtet att föra trävaror direkt till de svenska besittningarna på andra sidan Östersjön. I retur togs inte oväntat säd, men också det för viss livsmedelskonservering nödvändiga saltet. Umeborgare seglade främst på Reval och Riga, varvid tull erlades i Hangö. Sannolikt är det omfattningen av den handelsverksamheten som kommer till synes i noteringarna över sädesimporten till Umeå. Det kunde röra sig om rätt betydande kvantiteter, år 1676 importerade en Östen Simonsson 177 tunnor råg och 24 tunnor korn, Jon Jonsson Grubbman 213 tunnor råg och 15 tunnor korn, Mikael Forsman 81 tunnor råg och 20 tunnor korn osv.

Perioden av utvidgad seglation var också en realitet för den med borgarnas verksamhet konkurrerande bondeseglationen. Dessa bottniska borgares och bönders handelsverksamhet i Reval bör ha medfört att revalska mynt transporterades direkt till det bottniska området och kom i cirkulation där. Möjligtvis är det just ett sådant mynt som slutligen placerades i nybygget i Bjännberg. - Det här aktuella silveröret är präglat enligt 1633 och 1635 års myntförordningar. År 1664 utfärdades ny förordning, innebärande att silveröret bibehöll storlek och vikt, men fick lägre silverhalt.

Mangårdsbyggnaden på fastigheten Bjännberg 3:19 är således märklig både med avseende på dess takform och den myntdeposition som gjordes i samband med bygget. Myntets väg från Reval till Västerbotten kan närmast förklaras utifrån den direkta handelsseglation som var påkallad av speciellt missväxtårens spannmålsbrist i Norrland. Sedan dess har mycket hänt i östersjöområdet. Just nu är Sverige och Estland inne i ett skede av löftesrikt ökat utbyte inom en mångfald samhällssektorer.

Sammanfattning

Vid ombyggnad av bostadshuset Bjännberg 3:19 påträffades under kroppåsen ett ettöresmynt av silver präglat för drottning Kristina 1651 i den svenska besittningen Reval. Byggnaden hade brutet tak, en takform som uppträder i Västerbotten först mot slutet av 1700-talet, varför myntet inte kan ha lagts där i avsikt att dokumentera byggnadstillfället. Dessa Revalska mynt har förmodligen nått Västerbotten främst under perioden 1660-85, då områdets borgare - men även bönder - hade rätt att föra trävaror direkt till de svenska besittningarna på andra sidan Östersjön, för att sedan ta säd och salt i retur. Umeborgare seglade främst på Reval och Riga. Annars gällde från 1614 till 1765 för norrlänningarna att det inte var tillåtet att segla med varor söder om Stockholm eller att ta emot utländska fartyg i de egna hamnarna - det så kallade Bottniska handelstvånget.

*** Större delen av denna text är saxad ur skriften Oknytt nr 1-2/1994 och är författad av ANDERS HUGGERT